and then they lived happily ever after
kollade på titanic igår med katta och linnea. ångrar mig. varje gång jag sett filmen tror jag inte att jag någonsin kommer kunna återhämta mig (varken psykiskt eller fysikt, (uttorkning efter att ha fällt för många tårar är allvarligt)), men jag lyckas alltid rycka upp mig igen. men denna gång är det fan kritiskt. är tom liksom. jag fick mig själv att börja gråta när jag spelade temat på pianot, och då lät det inte ens bra. ångrar så förbannat att jag inte följde min instinkt att gå ut ur biosalongen precis efter den här scenens slut:
Rose: "When this ship docks, I'm getting of whit you."
Jack: "This is crazy."
Rose: "I know! It doesn't make any sense. That's why I trust it."
Sen ler de, kysser varandra och sen är allting bra. the end. då hade vi sluppit allt det sorliga, alla tårar och "He exists now, only in my memory" och det.
fanfanfan. måste tänka på något annat.
hörs
Kommentarer
Postat av: elin
för fan susanna... jag pallar inte bli emo!!!!
Postat av: linnea
Men... Det slutade ju exakt då säger vi! Right? RIGHT? RIGHT?????!!!
Postat av: susanna
right.
Postat av: LIENE
Det slutar i himlen... hon dör i en varm säng och somnar in dör hon möter Jack på Titanic:) så ser jag på filmen och jag tror det var så regisören tänkte också. Man väljer att se filmens slut på olika sätt. Men varför varför slutar som den gör då? slutet verkar ju inte alls ha sammanhang med resten av filmen, men det är just för att hon dör och kommer till himlen - till helt annan värld där Titanic och Jack fortfarande existerar.
Trackback
